Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den, som önskar bli hans efterträdare, tänker jag. . .
men jag vet ej hvem som önskar det.»
Vår jaktlöjtnants ansigte blossade starkt. I plågsam
förlägenhet ville han gå förbi en person, med hvilken det
ej lönadé mödan ingå i ordstrid, med Anton hindrade honom,
och i det han med ett slags lömsk förtrolighet drog Amman
åt sidan, hviskade han: »Herr löjtnanten vet ju, att ryktet
icke alltid är att bygga på. Den här gången ljög det besatt
— ty Rosenberg lefver.»
»Gör han det?» sade Arve, men kunde vid denna fråga
ej hindra en ryckning i ansigtsmusklema.
»Ja, var det icke fan till knep af honom!» sade Anton
skrattande och gnuggade händerna af förnöjelse vid åsynen
af jaktlöjtnantens sinnesrörelse, hvilken tydligt förvissade
honom, att han ej misstagit sig.
Besynnerligt nog öfvervägde den kittlade fåfängan i vissa
ögonblick hans grymmaste fruktan. Han, som ville uppoffra
sin förlossning för Gabriellas skull, triumferade deröfver, att
han ej missräknat sig i en sak, hvilken likväl enligt hans
öfvertygelse närmade henne till afgrunden, och denna
motsägelse härrörde af den lägsta, men i alla förhållanden så
djupt ingripande bevekelsegrunden: egenkärleken.
Lyckligtvis hade Erika från fönstret blifvit varse
tulljakten och märkt, att Anton uppehöll Arnman. Hon skyndade
ut, men ehuru ett par veckor förflutit efter samtalet med
Anton kände hon likväl en hemlig bäfvan för jaktlöjtnantens
åsyn, och icke utan ansträngning fann hon den vanliga tonen:
»Välkommen, herr löjtnant.,. Birger har rest åt
Göteborg, men var så god och stig in ändå och besök oss i vår
bedröfvelse!»
»Jaktlöjtnanten är så beskedlig, att han kommer hit för
att trösta oss!» yttrade Anton, innan Amman hunnit säga
ett ord.
»Det är ganska välvilligt, och jag tycker du borde tacka
honom derför!» yttrade Erika med en lugnt tillrättavisande
blick. Men nu var Anton ohjelplig, och derföre afbröt han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
