Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade sin lilla matsäck med sig i båten och besökte de
ensligaste ställena omkring ön.
»Ja, ursäktar nu löjtnanten, så tar gubben sin lur!»
yttrade Haraldsson, då de stigit upp från bordet.
»Var så god — intet krus för min skull!» bad Arve
artigt.
»Tala nu vackert med löjtnanten, mitt barn, — du
kan just behöfva muntra dig!» sade den gamle i förbigående
till Gabriella.
»Åh, jag blir aldrig munter, pappa!»
»Du kan väl bjuda till ändå!» Gubben nickade och
tillslöt dörren.
För första gången voro nu Arve och Gabriella
ensamma. Detta tycktes de också begge känna, ty en viss
förlägenhet gjorde det svårt för dem att meddela sig med
hvarandra.
»Ack, hvarför följde ej Josefina med?» frågade
slutligen Gabriella.
»Hon har ständigt så brådtom, och dessutom blef min
resa så hastigt beslutad, att jag — för att vara upprigtig
— icke ens kom att föreslå henne det.»
»Så hastigt — löjtnanten hade då något beslag i
sigte?»
»Nej, jag ärnade mig endast hit.»
»Det var ej heller för tidigt efter så lång frånvaro!»
menade Gabriella.
»Kanske alltid tidigt nog?» sade Arve med en lätt
suck. »Mamsell Gabriellas djupa sorg gjorde mig sist så
ondt: jag fruktade, att jag under denna plågsamma tid icke
skulle bli välkommen.»
»Det var ett obeskedligt misstag. Tro det åtminstone
icke mera, ty löjtnanten är alltid välkommen.
»Men jag vågar ändå ej komma ofta!» sade han helt
sakta, utan att kunna se på Gabriella.
»Hur så?» inföll hon, men hennes eget hjertas häftiga
oro bestraffade i ögonblicket den oförsigtiga frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
