Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För min egen skull vågar jag ej komma till Tistelön
så ofta jag ville.»
Hvilket uppror kunna ej några få ord åstadkomma i
ett menniskohjerta! Gabriellas hjerta blef i hast en
tummelplats för de stridigaste känslor. Hvad hon i detta ögonblick
erfor, var på en gång det saligaste och det rysligaste. Hon
satt aldeles orörlig, men kindernas blossande rodnad lät Arve
ana, att hon tillräckligt förstått betydelsen af hans djerfva
ord. Han fruktade, att de för alltid skulle skilja honom från
henne, och med en plågsam förebråelse tänkte han på sin
mors fråga: »Du vill väl icke tubba en annan fästeqvinna?»
och på sitt eget svar. ’Ack, hvad man ändå kan vapa svag!’
sade han till sig sjelf. ’Hvad har jag väl gjort? Kanske
förtömat Gabriella, så att hon aldrig mera ger mig någon
vänlig blick.’
Den långa tystnaden blef under en sådan spänning
alltför olidlig... »Har jag sagt något, som sårat mamsell
Gabriella så förlåt mig!» yttrade han ändtligen. »Min fruktan
derför straffar mig tillräckligt. Säg, att jag får förlåtelse
—-och jag förvisar mig sjelfmant från Tistelön på än ett halft
års tid.»
»Nej, nej, gör icke det!» utbrast Gabriella med en röst,
som äfven den minst egenkäre älskare skulle ha ansett som
en borgen för upprigtigheten af hennes bön.
Arve kunde ej hindra sig att fatta hennes hand och
tryckte den till sina läppar. »Säg, att jag får förlåtelse,
annars reser jag ej lugn!»
Gabriella gjorde några svaga försök att draga handen
tillbaka, men sedan den likväl förblifvit några minuter i
Arves, ryckte hon den häftigt till sig, i det hon med
barnslig öppenhjertighet utbrast: »Jag tror, att vi begge felat —
jag är ju ännu Rosenbergs fästmö !> och en blekhet spred
sig öfver det sköna ansigtet.
Trots sina samvetsförebråelser sväfvade Arve i himlens
förgårdar. Gabriellas nästan medvetslösa upprigtighet i orden:
»Jag tror, att vi begge felat!» uppfylde honom med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
