Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gummen, gick vecka efter vecka, månad efter månad. Man
var redan i september, och Gabriellas rastlösa oro räknade
dagar och timmar. Arnmans, bild var strängt förvist, och
om den det oaktadt öfverrasSade henne då hon endast
ville tänka på Rosenberg, bad hon innerligt om förmåga att
glömma den, som hon ej borde egna en enda tanke, en
enda känsla. Men hur Gabriella än bad, blef hon ej
bön-hörd, och ofta ertappade hon sig sjelf på en längtansfull
blick åt den sida, hvarifrån tulljakten plägade komma. Men
den kom ej mera. Ingen talade om jaktlöjtnanten, och
aldrig skulle Gabriella haft mod att fråga efter honom — hon
visste ju hvarföre han ej mera syntes till.’
Det enda, som något skingrade vår hjeltinnas drömmar,
var omtanken för Lenas utstyrsel. November var bestämd
för hennes och Petter Lindgrens bröllop, och sedan skulle
de bo i en liten stuga, som Birger låtit bygga på östra
sidan af ön. Men då oktober ingick, kunde Gabriella nästan
icke mera arbeta. Hon började tvina bort. Hennes själs
oupphörliga och spännande oro fick slutligen ett välde öfver
kroppen.
Haraldsson,.var nära i förtviflan öfver sin älsklings
tillstånd. Erika talade förnuft. Birger tröstade med ett hopp,
som han ej sjelf hyste. Till och med Anton trodde nu, att
endast Rosenberg bodde i Gabriellas hjerta, och derföre
sökte han med ihärdighet att ingifva henne sin egen verkliga
öfvertygelse, att kaptenen skulle återkomma. Allt var få’
fängt. Gabriella nedsjönk slutligen, mattad af flera qval än
någon anade, på sjukbädden; och innan hon lemnade den,
hade jorden redan slutat sin bana omkring solen. Man
tecknade ett nytt år — och likväl var brudgummen icke
återkommen.
Huru hemskt förflöto ej dessa vintermånader på den
ensliga Tistelön I Om nättema vankade gubben, liksom
un-der dagame, upp- och nedför trapporna till sin älsklings rum.
Hans kärlek till dottern, den enda menskliga känsla, hvaraf
han var mägtig, gjorde honom under denna tid svag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
