Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtonde kapitlet.
Hur fin vi våra plijfter vfiga,
Vill hjertat dock sin nåring ega
Och ha i lifvets sötma del.
Fru, Nordenflycht.
I sjukrummets dunkla halfdager låg Gabriella på sin
soffa och lekte med de två snäckorna, som Rosenberg
skickat henne. Hon var blek, nästan så hvit, att hon snarare
kunnat kallas Tistelöns lilja än dess ros, men ändå härlig,
ty hela hennes ansigte hade detta fina, oförklarliga »något»,
som ej kan uttryckas, men icke sällan uppenbarar sig hos
en skön qvinna under tillfrisknandet efter en sjukdom,
synnerligast en sådan, der själens sjukdom öfverväger kroppens.
Tröttad äfven vid den minsta ansträngning, lät hon snäckorna
hvila på det ljusblå sidentäcket, hvari Erika omsorgsfullt
inhöljt henne.
Hennes hufvud nedföll mot handen, och i lyssnande
ställning sjönk hon tillbaka mot soffdynan.
Det vore kanhända icke lätt att finna en brokigare och
sällsyntare blandning äf allt, som kan fågna och roa en
ung qvinna än den, som syntes på bordet vid Gabriellas
soffa. Den svage fadern, ur stånd att på annat sätt kunna
trösta sitt hjerta, fann sin enda hugsvalelse i att vid
hennes tillfrisknande framdraga alla dessa hopade
dyrbarheter, som han under tjogtals år samlat och gömt. Och
Gabriellas rum liknade nu, om ej rummet i ett féslott,
åtminstone något, som man ej förmodat finna i en skärgårds-flickas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
