Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vill se på lionom och det rätt vänligt!» tänkte hon
för sig sjelf, medan hon allt jemt med nedslagna ögon
fingrade på förklädesbanden. Men då stodo åter Erika och
Anton med sina spejande ögon och bevakade henne —
åtminstone förekom det henne så — och troligen hade hon
ej haft mod att upplyfta ögonen, om ej den förra blifvit
utkallad och Anton i detsamma fått lyda gubbens tillsägelse:
»Gå efter pipan!» Men nu var ej ögonblicket att försumma.
»Jag är ledsen, att löjtnanten ännu ser så sjuk ut!» sade
hon hastigt med denna barnsligt intagande röst, som gjorde
henne så älskvärd. Hon vågade äfven se honom i ögat,
och i blicken låg försäkran om hennes deltagande.
Arve visste ej rigtigt huru han hade det. Nyss var
hon så främmande och nu så huld och vänlig. Var hon
nyckfull? Eller var hon rädd att låta se en skymt af
likartad känsla... men hvarföre det? Tiden för hennes frihet
var ju inne. Likväl kunde blygsamheten och det egna i
hennes belägenhet väl göra det svårt för henne att anse sig
fri, och troligen komme ej Rosenbergs ring att lemna
hennes finger, förrän hon knöt ett nytt band — i händelse hon
gjorde det.
Antons återkomst och Gabriellas deraf följande
tillbakadragenhet öfvertygade Arve, att hon verkligen fruktade
andras uppmärksamhet. Han kände sig härigenom för egen
del mycket lugnare, ty hennes öga kunde ej ljuga, men han
tyckte äfven, att en flicka med Gabriellas karakter borde
visa sig mera sjelfständig. Hvad som emellertid talade till
ursäkt för denna lilla dubbelhet, var den — såsom han
insåg — för hennes qvinlighet kanske svåra känslan att genom
öppen vänlighet erkänna sig vara nära att glömma den,
hvilken hon så nyss och troligen ännu, om han lefde,
erkände för sin brudgum.
Af en nästan likartad blygsamhet afhölls Arve från att
tala om sina egna känslor. Han ville unna Gabriella tid att
bättre hemta sig, att vänja sig vid det nya i sin ställning.
Dessutom var det ock hans föresats att hädanefter, ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
