Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begge vaktarinnorna skyndat förbi, inbegripna i ett lifligt
samtal.
»Härute», sade han och sökte uppfånga en blick från
Gabriellas ögon, »här ute på vårt ensliga fiskläge skulle
mamsell Gabriella visst icke kunna trifvas?»
»Hur vet löjtnanten det?» frågade Gabriella och såg ned
på stenarne.
»Jag tror så . .. det är så simpelt här, mot på Tistelön.»
»Är det då bara vackra rum och vackra saker som göra
trefnaden?» sade Gabriella sakta.
»Det gör mycket till, men icke efter min tanke allt.
i Jag, t. ex., om jag någonsin vågade hoppas, att den, som
jag högst på jorden älskar, ville dela mitt simpla brödstycke,
jag har ej annat att bjuda än dessa tarfliga rum med
denna fattiga omgifning.»
»Icke mera?» upprepade hon knappt hörbart.
»Icke mera mitt hjerta, min redliga kärlek liar i
så många hopplösa år tillhört henne, att jag ej behöfver bjuda
hvad hon vet vara hennes och förblir hennes, om än likså
många år och ännu flera skulle förflyta, utan att jag nådde
målet för hela mitt lif.»
Gabriella kände sitt hjerta flyga mot den, som ensam
bodde deri. Men ögonblicket kom så illa till pass. »Ack,
om lian ändå valt någon annan tid!» tänkte hon för sig sjelf.
Arve, som fattade hennes tysta mening, tilläde: »Jag vet,
att denna stund ej är den rätta att tala härom. Men jag förstår
icke hvarföre det på Tistelön alltid är så svårt att få tala ostördt.
Vi ha int$t annat ögonblick än detta — också det är snart
förbi. . . skall det, älskade Gabriella, bli utan hopp?»
Detta var åtminstone en bestämd fråga, hvilken likväl
ganska knapphändigt måste besvaras, ty fru Arnman och Erika
voro redan vid förstuguqvisten, der begge vände sig om för
att invänta sitt sällskap.
Minuten var afgörande. Att ge Arnman svar i en blick
var ej värdt att tänka på: den kunde bemärkas. Ett sakta
ord deremot — ett ord, som flög från själ till själ — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
