Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill jag visa dig, att du tar felt. Jag skall göra dig den
glädjen att bli hemma: jag reser ej!»
Nu ljusnade den stackars Antons anletsdrag. Så blid
hade Gabriella icke sett honom på länge.
»Jag vill ej tacka dig på vanligt sätt», sade han med
en betydelse som hon ej förstod, »jag vill göra något mycket
större, något, som säkert ingen ännu gjort för en annan.
Men så håller jag också mera af dig, Ella, än någon
menniska hållit af den andra. Och om du lyder mig — du
kan tro, att det är för ditt eget bästa — så skall jag för
dig uppoffra min egen förlossning.»
»Käre Anton», svarade Gabriella, betryckt och
förvissad att han åter råkat in i sina fantasier, »nu vet jag ej
hvad du menar?»
»Det är detsamma! Ingen får veta eller ana hur dyrt
jag köpt din lycka. Det gör ingenting — jag skall tåligt
vänta. Kanske blomstrar den der stafven ändå en gång
för mig också. . . Men låtsa nu icke om något så länge!»
»Men hvad är det för en lycka du talar om?»
»Att frälsa dig från jaktlöjtnanten, vet jag! Du tror ej
hvilket rysligt vidunder skulle uppsluka oss alla, om du
trädde i brudstol med honom. Men du gör icke det: du
lyder mig! du kan ej göra något mindre för det att jag
uppoffrar min salighet för dig.» Och Anton smekte hennes
händer och kinder.
»Min stackars bror!» sade Gabriella, hvilken långt från
att tänka på sitt eget öde eller någon betydelse i varningen,
ansåg Antons lidande vara det mest beklagansvärda.
»Ja, jag lider mera än du fattar eller begriper»,
hvi-skade han klagande, och stora tårar droppade ned på den så
outsägligt älskade systerns hand, »ja, Ella, om du kände
alla de strider jag haft för din skull, så tyckte du visst, att
det vore lätt att göra något för mig igen. Men mina tårar,
mina suckar, mina böner, de räknas blott af min fader och
moder, de blå böljorna!» Anton lutade sin heta panna mot
Gabriellas axel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
