Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vikit om udden, en rörlig punkt i tjerran, hvilken hennes
hjerta sade henne måste vara tulljakten.
Gabriella missräknade sig icke. En half timme senare
sprang Arnman upp på bryggan och strax derefter in i
dagligru mmet.
Ett sådant ögonblick af sällhet som det följande hade
ingen af dem ännu upplefvat. Att träffas ensamma just nu,
då deras hjertan flögo emot hvarandra, det var mer än de
kunnat hoppas, nästan mer än de kunde bära. Gabriella
satt på soffan, Arve stod framför henne, men ingen lär
förmoda, att det länge förblef så.
Visst var’vår jaktlöjtnant litet blyg och tyckte, att det
var mer än mensklig lycksalighet att sträcka sitt hopp till
något högre än att kyssa hennes hand, men då han
varse-blef, att Rosenbergs ring försvunnit, då visste han — att tala
med fru Katrina — hvad klockan var slagen och tog mod
till sig. Att börja med satte han sig bredvid Gabriella, utan
att släppa hennes hand, men då han såg en tår smyga sig
fram i hennes öga, förmådde han ej längre beherska sina
känslor: han lutade sig ned — och den första kyssen satte
en än högre rodnad på Gabriellas varma kinder.
»Jag vet ej hur man kan lefva efter en sådan stund
som denna!» var det första ord han yttrade. Der satt
Gabriella omsluten af hans arm, med hufvudet lutadt mot hans
kind, och äfven hon tänkte, att en sådan salighet som denna
ej mera kunde återkomma i detta lifvet. Den kyss, hon
ut-vexlat med Rosenberg, var kall mot den, som hon nu
utbytt med Arve ... Hårdt slutna till hvarandra, fasthöllo de
den förflygande minuten, men den flydde likväl och med den
drömmen och berusningen.
Ett skri, blott ett, men det så skarpt och
genomträngande, att det uppväckte de lycklige, hördes utifrån. De sågo
åt fönstret — der blickade Antons förstälda ansigte emot
dem.
»Herre Gud, den galna menniskan!» ropade Gabriella
och sprang häftigt upp. »Hvad har han nu fått i hufvudet?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
