Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag ej, på den envishet, hvarmed han bad mig vänta till
andra dagen, då han föreslog, att vi skulle resa tillsammans,
och hans förvirring, som jag nog märkte, ansåg jag härleda
sig af öfverraskningen vid vårt oförmodade återseende.
Emellertid var det omöjligt för mig att vänta eller ens höra
honom, sedan jag fattat att du lefde, vore frisk och bar min
ring. Du borde ej ha burit den, då ditt hjerta blifvit mig
otroget!»
Gabriella kände sig ej vidare behöfva något försvar.
Och Rosenberg, som af hennes utseende såg hvad hon tänkte,
tilläde mildare: »Förlåt mig, Gabriella! Jag är sjelf orsaken
till min olycka: min egen envishet har skymt ljuset för
mig. Men nu måste jag bära mitt öde som en man. Jag
ville väl än en gång ha träffat gamle Haraldsson, men här
kan jag ej stanna... Vi ha nu sagt hvarandra allt: hvarje
stund längre skulle bli allt för plågsam. Helsa gubben...
Min trogna Petter, den ärliga själen, råkade jag i Göteborg.
Gud vare lof att åtminstone han blef lycklig ... Hvar ligger
deras stuga?»
»På nordvestra udden.»
»Då skall jag ge mig dit. Jag vill se Petters hem
och hans hustru — dem kan jag göra någon glädje.
Men jag återvänder i natt till Göteborg och går med första
segelldara fartyg tillbaka till Amerika för att aldrig mer återse
det land, som väl födt mig, men icke gifvit mig någon
sall-het. Kanske är jag ändå för orättvis: en gång var också
jag lycklig... Nu är det förbi, sällhet, hopp, äregirighet, allt
sammans icke värdt mera än en brusten kabelgarn-ända.
Men det får gå! Mitt hjerta är ock brustet. .. Och nu
farväl, Gabriella, du Tistelöns farliga ros... Vill du skänka
mig, stackars skeppsbrutne verldsomseglare, en kyss till
af-sked — till minne?»
Gabriella kände sig ej ega förmåga att vägra . .. men
så mycket djupare kände hon sitt hjertas önskan, att Arves
kyss måtte vara den sista, som kärleken tryckt på hennes
läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
