Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han var Anton. Faran af det förra — oberäknadt den inre
förebråelsen och fruktan att genom denna svaghet möjligen
kunna sjunka i Gabriellas aktning — var ganska stor, ty
gubben Haraldsson fans i rummet, men längtan att ännu en
gång få emottaga ett ord från den älskades läppar besegrade
hvarje annan känsla.
»Gabriella», hviskade han sakta, »det är Arve...
förlåt mig, men låt mig blott se en skymt af dig — säg mig
ett enda ord!» Han märkte, att hon nu vände hufvudet inåt
rummet och lyssnade.
Gubben sof förmodligen tungt efter dagens oroliga mödor.
Gabriella räckte sig ut genom fönstret, och en liten vänlig
sky, som hade miskund mefl de trogna hjertan, hvilka
klappade så nära och likväl för evigt skilda, drog sig undan
och lemnade dem så mycket ljus, att de kunde upptäcka
hvarandras ansigten.
»Gud, Arve — är det du!» Gabriellas röst sammangöt
hela hjertats öfversvallande känslor i dessa ord.
»Ja, ja . .. nu vill jag lida tåligt, sedan jag sett dig!»
»Gå, gå, för himlens skull!» sade hon. »Vi töras ej
längre se hvarandra, men min själ är hos dig hvar stund.»
»Bara en bön ännu!» Han sträckte händerna upp mot
fönstret. »Gif mig den duken, du har på dig, och sedan
farväl för evigt!»
Han kunde icke se den blygsamma rodnad, som
öfver-for Gabriellas kinder, men i nästa sekund nedföll duken,
som täckte hennes vackra hals — och fönstret tillslöts.
Arve gömde det dyrbara minnet vid sitt bröst, och i
det han kastade en dröjande blick åt fönstret, aflägsnade
han sig. Men han hade ej hunnit många steg, då en stark
hand grep honom i kragen och en grof röst yttrade: »Hållåh,
hvem smyger här i mörkret?»
»Tyst!» sade Arve, brydd att finna sig i denna
belägenhet, då han igenkände en af Birgers båtkarlar. »Släpp mig,
Nils, det är jag! Du kan väl förstå, att jag icke är här i
ond afsigt. Länsmannen må sköta sitt för sig. .. Men der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
