Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amelie lämnade tyst rummet. Hon var alldeles icke
vid lynne att skratta åt von Gösses plattheter, och att nu
åka med honom, sitta inklämd bredvid honom, lämnad till
pris åt hans nonsens, det var mer än odrägligt, mer än
hon tyckte sig kunna uthärda.
Så snart Amelie var borta, sade överstelöjtnanten utan
omsvep till sin fru: »Kammarjunkaren är en dum satan,
men han har pengar som gräs, han är adelsman och jag
tycker att den flicka, som blir härskarinna över honom
och hans egendom, kan skatta sig rätt lycklig.»
»Jag vågar i det fallet vara av olika tanke!» sade
överste-löjtnantskan, för första gången under hela sitt äktenskap
sinnad att begagna de vapen, vilka Evas döttrar
skickligt förstå föra, då de (att tala i vardagsspråk) vilja draga
sina herrar och män beskedligt vid näsan genom
kittlandet av någon deras huvudsvaghet. . . »Ja, jag är helt
och hållet av olika tanke, ty skall en kvinna vara lycklig,
blir hon det åtminstone aldrig med en man, som ej själv
för husbondtömmarna. Hon är, i allmänhet talat, ett
vekt väsende, skapat att stödja sig vid mannens kraft.
Du, till exempel, bäste Dressen, som själv är en verklig
man, måste isynnerhet inse hur vidrig en sådan narr som
kammarjunkaren skall förekomma en flicka med Amelies
förstånd.»
»Nå ja det förstås han är varken någon Adonis eller
Herkules men så kunna icke heller alla flickor smickra
sig med att göra ett sådant val som du. Jag erinrar mig
också, att under min briljantaste ungkarlsperiod dogo
fyra flickor och tre unga fruar av idel obesvarad kärlek,
men man kan ej älska alla, som bliva kära i en, och jag
har alltid stått högt hos damerna. Dock, som sagt, sådana
män stå icke alla till buds, och det vore önskligt, kära
Sofie, att du emellanåt erinrade dig det!»
»Ack, käre Dressen, det erinrar sig självt dagligen —
men jag ville för ingen del, att folket här vid badet skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
