Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprider omkring sig och vilken förekommer skarpt
skärande mot det eldiga, varma liv, som härskar inom din
varelse, då du icke ögonblickligt nedtryckes och
förstämmes av hennes förhållande.
Jag har nu hos dig sett vad det bliver av ett äktenskap
utan någon likstämmighet i lynne och böjelse. Det är
sant, att du söker trösta dig med en mängd olika
förströelser, och din hustru tycktes icke ens känna, att det
kunde vara annorlunda. Men jag — jag känner, att mitt
korta vistande hos dig, efter vår återkomst från badet,
mer än allt annat styrkt mig i den föresatsen, att lämna
till evig glömska det halva beslut, som höll på att bana
sig väg till mitt hjärta. Jag visste icke förrän efter denna
tid huru bittert en maka kan såra den andra.
Säkert led min stackars vänliga, tåliga Matilda mer än
jag drömde om; och Amelie, vad skulle hennes öde bliva,
förenad med en make av mitt allvarsamma lynne? Hon,
med denna friskhet, denna spänstighet i själen, skulle
tvina bort och sucka över mig liksom du över Virginia.
Tröstade hon sig åter så lätt som du ofta gör, finge hon,
lindrigast sagt, säkerligen icke skäl att glädja sig åt dessa
ögonblickliga avbrott, ty troligen skulle en munterhet,
som vore mig främmande, komma att utöva en motsatt
inflytelse på mig. Jag bävar vid blotta tanken på detta
missförhållande.
Tro icke, att vad jag här ovan sagt, är sjukliga
fantasier, tillkomna genom min sista sorg, min fullkomliga
ensamhet — du bör veta, att även Diana upphört att
med sina vänliga krafsningar erinra mig om att något
återstod — nej, Wirén, vad jag anfört är ej alster av en
omanlig svaghet. Jag blyges ej att säga det jag lidit, att
jag ännu lider mycket, men vartill äga vi en själ, om ej
för att behärska vår naturs medfödda benägenhet att
överlämna sig åt den rådande smärtan?
Kraften att vilja är halva förmågan, men det halva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
