Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förefanns och gjorde henne tyst och brydd. Hon plågades
ock av föreställningen, att Borgenstjerna skulle tycka
det hon var alltför litet grannlaga, som ej med ett enda
ord häntytt på den präktiga julklapp, hon mottagit,
och för att icke synas besynnerlig, övervann hon sin
motsträvighet och sade hastigt: »Alfreds gåva skall Ammi
förvara, men den är alltför dyrbar att bäras av mig.»
Efteråt fann Amelie, att hon med dessa ord egentligen
alls icke tackat, och så tankerik hon i denna stund än
kände sig, så fattiga voro likväl läpparna på ljud. För
alla världens smycken skulle hon ej kunnat yttra en
stavelse till.
»Om fröken Dressen vill förvara detta lilla minne, är
jag redan nöjd!» yttrade Borgenstjerna. »Kan hända får
jag hoppas att se Amelie framdeles bära det?»
Denna vändning innebar mycket, då det var en man
med Borgenstjernas allvarsamma lynne som så yttrade
sig, och Amelie kunde ej undgå att uppfatta dess mening.
En lätt suck av okänd art svävade över hennes läppar.
Den bar ett hemligt budskap till hennes granne.
Raskt flög travaren emellertid förbi den ena skaran
efter den andra av det högtidsklädda folket, vars
sprakande facklor belyste de snöiga granarna så långt vägen
sträckte sig. Snart sågs kyrkan på avstånd, »denna heliga
lykta bland gravar med en stjärnvärld inom sig» — orgeln
brusade emot dem, och utan att egentligen veta hur det
gått till, voro de nu framme . . .
Efter gudstjänstens slut måste »herrskapet med sitt
främmande» nödvändigt frukostera hos komministerns,
där Borgenstjerna äntligen väcktes ur sina känslor av
den vänliga Minas oupphörliga sladder. Det högtidliga
allvar, som nu gjorde honom mer än vanligt fåordig,
uppfattades likväl av Amelie; hon visste att i de böner,
som hon nyss i templet uppsänt, hon säkerligen haft en
varm medbedjare, och det var bekräftelsen på hoppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
