- Project Runeberg -  Skjutsgossen /
258

(1929) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vita, stela bilden föreföll nästan död, och Wirén var
knappt säker, att det var hans levande maka, som han
i sina armar återförde och på vilken han sedan slösade
de ömmaste omsorger . . .

Det hade lidit långt efter midnatt.

Virginia låg försänkt i djup slummer. Vid hennes
sida satt Wirén, och den blick av innerlig kärlek, varmed
han betraktade sin hustru, tillkännagav att han var en
av dessa få, som, en gång väckta från den blindhet de
själva älskat, kunna bliva de fullkomligaste och bästa
förtrogna.

»Jag var för ovarsam — jag är alltid så häftig!» tänkte
han med förebråelse mot sig själv och strök sakta med
handen över Virginias panna. Hon vaknade och såg upp,
men plågad av sin makes anblick, slöt hon åter ögonen.

»Virginia!» viskade han och böjde sig ned till henne.
»Du hatar mig ju icke — varför då sky mig, varför icke
möta mitt förtroende? Vi ha ännu bägge tid därtill.
Lugna dig och var säker, att jag älskar dig nog mycket,
nog varmt och oegennyttigt att vilja rädda dig från dig
själv! Fly till mig, lägg ditt huvud till mitt bröst — det
känner mänskligt, och det förstår mänskliga lidelser.»

Och ur stånd att motstå den kärleksfulla rösten, den
oegennyttiga, försakande känsla, som bjöd honom att
uppoffra sin egen smärta för att lindra hennes, lutade
hon sig till hans axel, och tårar, en våldsamt hämmad
källa av tårar, utbrusto. Hon snyftade högt vid hans bröst

— hennes hjärtas stolthet försvann likt vinterkylan för
solstrålen. Hon andades lättare, och öppnade honom varje
dold vrå av sin själ, darrade hon av ångest, sällhet, smärta
och blygsel, då Wirén med den eld, som var honom egen,
tryckte sina läppar mot hennes och sade: »Min Virginia,
vad du i ditt hjärta brutit, renas med denna kyss!
Hädanefter skall du genom ditt förtroende vara mig dubbelt
dyrbar. Och så övertygad känner jag mig att du skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcskjuts/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free