Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förgäta denna din första rörelse, att jag vill både leva och
dö på att just från den vår kärleks och vår husliga
säll-hets blomma riktigt uppspirar för att aldrig vissna.»
Djupt rodnande och skakad i sitt innersta upplyfte
Virginia sitt sköna huvud, och en hög, sällsam glans
strålade ur hennes annars dunkla ögon. »Wirén», sade hon,
»vad du tror, tror också jag; det finns inom mig något,
som säger, att vårt liv från denna stund börjar en ny och
bättre tidräkning. Blott ett fall kunde fullkomligt nedslå
mig och för alltid beröva mig modet att uppresa mig, men
det har jag ju ingen anledning att befara . . . eller hur?»
Det var med ett uttryck av onämbar ångest hon vid
de sista orden studerade sin mans anletsdrag. Hon
tycktes vilja intränga i hans själ, för att få ett uppriktigt svar.
Men Wirén, som redan berett sig på denna fråga och på
förhand beslutit att för ändamålets godhet frånträda
sanningen, svarade genast med fullkomlig fattning och
utan att det minsta besinna sig: »I det hänseendet kan
du vara fullkomligt lugn, dyra Virginia! Han är så långt
ifrån att ana verkligheten, att han förr skulle tro sig med
sin andedräkt kunna uppsmälta Dovrefjällets isrygg, än
ditt hjärta, det han anser för ännu orörligare.»
»Gott», svarade hon, och stolt lyfte sig hennes
marmorvita hals högre än vanligt, »han skall aldrig komma att
tro annat! All den värme, som nu strömmar genom mitt
bröst, skall brinna till tacksamhet för dig. Du har räddat
mig från den storm, som hotade att förstöra min varelse.
Du, du ensamt i världen har älskat mig, och du skall
lära mig att älska dig tillbaka. Han väckte gnistan, du
skall blåsa upp den till låga.»
Var det väl Virginia, som viskade dessa ord i ljuva
toner?
Omgjuten av nattlampans milda, hemlighetsfulla sken,
satt hon upprätt i sängen, de vita gardinerna svävade
likt lätta skyar omkring henne, och de gullskira loc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
