- Project Runeberg -  Skjutsgossen /
269

(1929) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pen . . . »Ack, min vän, det kan icke förstås så. Jag
begriper — det kommer alltsammans av titel-debatten. Du
vet, min gode Dressen, att han äger ett garveri. Det har
således varit ett salt skämt av honom, och han har velat. .
velat...» Den goda fru Dressen var ändå litet förlägen
vid att uttala sin djärva förmodan, att Borgenstjerna
velat roa sig litet med hennes mans adelshögmod.

»Nå, vad har han velat?»

»Vad vet jag, min vän! Jag finner ej ord att uttrycka
den tanke, som föresvävar mig.»

»Rätt så, Sofie — nu talar du som det anstår min
hustru. Men giv dig till freds! Jag vet att hävda min ära,
ty vad han velat, därmed vill ingen man av heder kränka
sin tillkommande svärfar på hans mest ömtåliga sida.
Men jag vet också vad jag vill, och han skall få erfara
det i ögonblicket!»

Överstelöjtnantskan, som, för att begagna det gamla
tarvliga ordspråket, »hoppat i en galen tunna», blev nu
alldeles utom sig. »Min käre, min bäste vän, gör ej det
du sedan ångrar! Jag bedyrar, att det kommer att ångra
dig, när du blir lugn, om du driver saken till en sådan
ytterlighet.»

Tyvärr voro alla hennes bemödanden fruktlösa.
Överstelöjtnanten skred allt längre fram mot förmaksdörren
och öppnade den slutligen.

Mitt på golvet stod Borgenstjerna. Hans ansikte
uttryckte det lugn och allvar, som dagens högtid måste
ingiva såväl honom som varje under en sådan dag
tänkande människa. Men den bugning, varmed han hälsade
sin svärfar, var djupare och mer aktningsfull än vanligt.

Amelie, till hälften dold bakom sin fästman, såg skygg
på sin far. Det vänliga leendet på hennes friska läppar
var icke synligt; oro och väntan speglade sig i varje hennes
rörelse.

Som överstelöjtnantens stormande häftighet hindrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:55:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcskjuts/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free