Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amelie gjorde en häftig, nekande rörelse med handen.
»Huru kan du fråga så?» var allt vad hon sade.
»Åh, kära du, så konstig fråga har allt blivit gjord
förr en gång och fått svar med. Jag är säker att det finns
många karlar, som en redan efter några dagar kan se vad
de gå för. Gud bevare mig ändå att påstå annat än gott
om din — men, som ordspråket lyder, ’djupa strömmar
löpa tyst’, och ’det som ej bränner dig behöver du inte
blåsa på’ . . . Säg mig ändå varför du gråter? Ty, som
du vet, ’döden skall en orsak ha’.»
»Skulle du ej gråta, goda Mina, om din man finge
kallelse långt bort, så att du måste skiljas från ditt kära
hem, där du genomlevat din barndom och ungdom,
skiljas från alla dessa oräkneliga platser och ting, dem du
älskat och fäst dig vid, och från dina gamla föräldrar?»
»Åh ja, visst vore det inte så roligt, men jag har läst
så pass i bibeln, att jag minns Herrans egna ord, som
säger: ’Kvinnan skall övergiva fader och moder och bliva
när sin man’. Och vad nu träden och ängarna och bergen,
sjöarna och småboskapen beträffar, så äro de världsliga
ting, som gud ske lov finnas överallt. Prästgårdsboskapen,
alla mina lamm i synnerhet, blev det allt illa med, men
jag skulle ta avel med mig, och så hade jag mitt stora
Lamm att trösta mig med.»
»Du är alltid förståndigare än jag!» svarade Amelie,
som, trots sin djupa naturliga rörelse, icke kunde
avhålla sig att le åt Minas rena, oblandade prosa. »Men låt
oss nu sluta vårt arbete — jag hör Ivar på trappan!»
De unga fruarna drogo sig åt var sin sida, men med
ett förfärat rop sprang Mina ur vagnen, och i det hon
häftigt slog händerna tillsammans skrek hon i halvt
straffande, halvt förbittrad ton: »Amelie, Amelie, ser du
vad vi gjort! Nu finner du själv hur dumt det är med tocka
där känslosamma upptåg.»
Amelie såg sig omkring — och, o jämmer, där låg nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
