Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aning om att mitt namn eller mina förfäders adelskap
kunde vanhedras genom arbete av vad slag som helst,
för att uppehålla livet och förskaffa dagligt bröd åt mig
själv och mina gamla föräldrar, blott det skedde på ärligt
sätt. Jag trodde icke då, att adelskapets vanbördighet
låg i rockens mer eller mindre slitna trasor.
Utan jämnårigt sällskap framlevde jag de första
fjorton åren av mitt liv nästan ensam på vårt lilla torp i
skogen. Jag har alltid varit grubblande till sinnes, och
jag minns ännu huru mitt hjärta då trängtade efter något,
som ej fanns i min omgivning — jag visste ej vad. Men
då det stormade i skogen, kände jag mig belåten och
önskade blott vara så fri som vinden.
Under denna tidpunkt av mitt liv ägde jag en hjärtligt
älskad vän, en vän, med vilken jag troget delade varje
brödbit, men vilken också tacksamt belönade mig genom
sin tillgivenhet — det var fars gamle häst, vår trogne
Grålle. Endast den, som själv är fattig och fäst sig vid ett
djur, det enda han äger, kan göra sig en föreställning om
vad Grålle var för mig; han var mina föräldrars enda
återstående egendom och för mig mitt dagliga sällskap och
föremålet för mina drömmar om natten.
En afton — händelsen står så klart för mig som om
det varit i går — kallades jag att skjutsa en kurirofficer,
som reste till Norge. Det var en hetlevrad herre, med
vilken det icke gick an att tala ett motsägande ord. Grålle
var gammal och mycket körd, men som ingen annan häst
fanns att få i hast, måste han ut och hade väl även då,
som vanligt, orkat fram, om icke officeren så omänskligt
slagit det stackars kreaturet, att det slutligen dignade
av trötthet. I mitt hjärta kände jag djupt vart slag Grålle
fick. Inga böner, inga föreställningar hjälpte: den arme
hästen måste upp igen för att ytterligare piskas och falla
på nytt, och så fortfor det tills den resande, bragt till
det yttersta, efterfrågade mitt namn, vilket han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
