Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då för att hämnas en lumpen, i hettan begången oförrätt
som ni innästlade er i mitt barns hjärta, medan vi
omhuldade och vårdade ert; i sanning, en handling
fullkomligt värdig en adelsman, uppfostrad på landsvägen!»
Nu kom turen till Borgenstj erna att blekna. Men
Amelie tog då med mod och kvinnlig takt ordet, i det hon
fattade sin fars motsträviga hand och sade:
»Ack, bästa pappa, misskänn icke Ivar så! Då han
friade till mig, omnämnde han på samma gång sitt fasta
beslut att avsäga sig adelskapet, och överlämnade åt mitt
val om jag i detta fall ville bli hans hustru. Så högt,
så innerligt jag älskade och aktade honom, kunde
naturligtvis icke detta inverka på mig, som var lycklig att få
bära varje namn, som var hans. Men att pappa häri
tänkte olika och säkerligen icke skulle ha bifallit vårt
giftermål, om pappa känt Ivars avsikt, det visste jag bestämt,
och därför var jag fullkomligt ense med honom, att vi
borde spara denna underrättelse, till dess vi kommit hit.
Jag trodde, jag hoppades åtminstone, att pappa här,
omgiven av sina tillgivna barn, ville glömma det
förflutna för att fira en skön försoningsfest.»
Härvid lade Amelie sina läppar intill sin fars hand,
den hon med innerlig vördnad kysste. »Ack, goda pappa»,
bad hon med en röst, som de frambrytande tårarna
gjorde ännu vekare, »låt oss icke stiga upp från bordet, innan
den skålen är drucken! Och se på mamma, huru orolig
hon blickar hit — hon har visst också en bön för oss, ty
det var min Ivar som förde henne så säkert till norska
gränsen, då hon, ensam i det främmande landet, var utan
allt bistånd. Tänk, pappa — ensam med sitt värnlösa
barn, pappas egen lilla kära Amelie!»
»Ja, det var han . . . Gud välsigne honom ... jag har
länge trott det!» sade överstelöjtnantskan och utsträckte
handen mot sin man. »Om du hållit mig kär, bäste
Dressen, om du ännu gör det, så låt oss klinga en fridens skål!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
