Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aek, jas känner re’n mig fcuren
Bort till gratiernas hem.
F. M. Fransen.
»Ungdomen blir aldrig ojdentlig!» sade rådmannen, som,
under det han spatserade fram och åter mellan frukostbordet
och dörren, kastade otåliga blickar på vägguret. Det var i
dag rådstugurätt öfver tjufven, som stulit en kastrull ur
postmästarinnans kök, och rådmannen kunde ej försumma
sessionstimman för att invänta herrn i öfvervåningen.
»Jag håller af honom för det han är hjertegod», inföll
rådmanskan, »men hos gamla verldens folk ...»
»Värdaste fru rådmanska, det är icke mitt fel, utan
den slyngeln Kalles, som glömt först att släppa ner
rullgardinen och se’n sprungit bort, knäfveln vete hvart, nu på
morgonen. Då jag vaknade, kan fru rådmanskan tänka, fick
jag se en fruntimmersarm i fönstret midt öfver, och som jag
väl kunde förmoda, att der fans något mer än blott armen,
så tillät mig icke grannlagenheten att börja min toalett för
uppdragen ridå.»
Rådmannen skrattade, men gumman frågade småleende
hur herr ingeniörn då kom upp.
»Jo, låt se», stammade Wiliam, »icke förr än Kalle ...
nej, nu mins jag: det var fruntimren, som drogo igen sina
jalusier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
