Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sägelser och räckte fram sin sylåda. »Det är så godt att
låsa in det.»
Wiliam fick åter rodna. HvarfÖre hade han ej lagt
nystanet på bordet, i /stället för att räcka henne det? »Hon
är tillgjord», var hans första anmärkning, »och jag spelar
nära nog rollen af ett dumhufvud!» var den andra.
Efter aftonmåltiden togo rådman Utter och värden till
hvar sin fiol: de hade i sin ungdom uppstämt mången duett
till sammans, men åtnöjde sig nu att för de unga stryka
stråken till en dans på maten.
»Hon skall väl ändå ta min hand!» tänkte Wiliam och
begaf sig direkte till fröken med anhållan om äran af en vals.
Marie Louise uppsteg och lade sina fingerspetsar i hans,
men så lätt, att han tyckte sig beröra endast handsken.
Valsen kan vara en fortrolig dans. Ofta förut hade
Wiliam under mången sådan, varm och yr, hviskat artigheter
i sin dams öppna öra. Men här ville ej den gamla tonen
passa: väl låg hans arm omkring frökens lif, väl såg han
hennes sköna ansigte purpras af värma och ungdomlig
gläd-tighet, och ett par gånger hände till och med, att hennes
lockar i flygten sväfvade honom så nära, att de vidrörde
hans kinder — och ändå.. f. I hennes blick fans mycken
själ, men ej en gnista till uppmuntran; valsen både började
och slutade, utan att andra meningar än några enstafviga
ord blifvit vexlade.......
Vid frökens port, dit en del af sällskapet följt henne,
blef Wiliam den som sist fick tillfälle att buga sig. »Vi äro
grannar», sade han, fattad af fruktan att ej mer få säga
något, »skulle jag väl våga ta mig friheten...»
»Min mors sjuklighet, och jag kan gema säga, hennes
omständigheter», yttrade fröken tvekande, »göra det för oss
nära nog till en pligt att afsäga oss gästfrihetens nöje. Men
i fall något ärende» — hennes kind rodnade och den till
hälften lyftade blicken sänktes hastigt — »så träffas vi
alltid hemma på förmiddagarne, åtminstone mamma.» Hon
helsade artigt och försvann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
