Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon gång nödgas vara sträng. Men läs och afbed sedan
din orättvisa mot Wiliamsson!»
»Jag skall icke öppna brefvet förr än i afton, sedan
mamma somnat. Jag vill vara ensam, då jag läser det.»
»Gör som du tycker — det är i alla fall icke lång tid
dit, ty jag känner mig både sömnig och trött»........
I nattens hemlighetsfulla tystnad talar hjertat högre, än
när dagens förvillande och störande gestalter fara fram och
-åter och lemna det, om ej utan gensvar, likväl omsusadt
af främmande röster, som bortblanda dess sannaste språk.
Marie Louise sitter nu ensam vid skenet af ett litet
lampglas. Hon läser Wiliams bref. Hennes ögon tindra,
hennes kinder brinna, hennes läppar le. Hon lägger brefvet
till sammans och läser det om igen.
Marie Louise eger urskilning: hon förvillas ej af tonen
i brefvet, hon ser den redlige, hederlige, vältänkande mannen,
den glade sällskapsmannen midt igenom nätet af ungdomligt
skämt och oförargligt lättsinne.
Hon skrattade sjelf åt farbror Pellanders uppträdande,
hans sorg och sist åt Wiliams bryderi att återse denna
bekantskap, då han minst önskat det.
Men hur gick det, då Marie Louise läste Wiliams öppna
bekännelse om »skogsdufvan», när hon såg in i hans hjerta
och der öfVerallt fann sin egen bild? Då blef det äfven
henne för varmt. Tårar föllo från hennes ögon: hon af bad
inom sig sitt orättvisa, oförlåtliga misstroende. Hvem skulle
väl ändå som han älska och förstå henne? Med förtjusning
dröjde hon vid de orden: »Hon är ingen af dessa elfvahundra
liljor med hängande hufvud, som alltid behöfva stödjas, ty
hon, försäkrar jag, kan ständigt stödja sig sjelf...»
Dessa ord afgjorde segern för Wiliam. Marie Louise
var smickrad, rörd, öfvervunnen.
Nu inträdde en liten period, gynsam för Wiliams
ut-sigter. Men Wiliam var finkänslig: djupt kändes stynget,
som Marie Louises misstankar gifvit honom, och dess utom
älskade han sjelf för ädelt och innerligt att välja denna ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
