- Project Runeberg -  Vindskuporna /
134

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ändå just icke så egentligen passade för en hustru, att med
ett par ord af denna mycket lugnande beskaffenhet afkyla
mannens artiga bemödande att underhålla henne. För att
visa detta, beslöt den äkta mannen att endast ringa och
yttrade till den inträdande betjenten: »Hennes nåd vill ha
flyttad eldskärmen längre åt kakelugnen — glöm icke att
se efter det der en annan gång!»

Till Walldens stora förtret låtsade sig emellertid Marie
Louise icke märka det fina i piken. Tvärt om begagnade
hon betjentens närvaro för att ge honom ett ånnat uppdrag.

Då herrskapet åter blefvo ensamma, sade von Wa!lden,
som icke kunde smälta att hans manliga förhållande ej gjort
tillbörlig effekt: »Du upptog det väl icke illa, min söta Marie
Louise?»

»Hvilket?» frågade hon helt menlöst.

»Att jag gaf din order åt betjenten.»

»Nej bevars — han hade ju intet annat att göra.»

»Sådan liten himla-satan!» tänkte löjtnanten. Men låt
sande ingenting om sin felslagna förhoppning att få se Marie
Louise stött eller sårad, hvilket kunnat ge ämne till en liten
diversion, yttrade han gläd tigt: »Aftname bli ändå på det
hela något långa i vårt ljufva eremitage — skulle du ej vilja
lära dig något sällskapsspel?»

»Jo, hvarför icke! Schack kan jag redan, i fall du
vill spela det?»

»Åh nej, det är för tråkigt och fordrar .. . Men hundarna
böija skälla — kanske ...» von Wallden lyssnade utåt
fönstret.

»Kanske är du så lycklig att få någon skickligare
medspelare.»

»I sanning, min engel — jag tviflar icke på, att det är
mina begge vänner. Vid min ära, de komma som från höjden!»

Han hade gissat rätt. De resande voro de väntade
sällskapsbröderna, hvilka, efter att litet ha putsat sig, snart
inträdde, anförda af sin värd, som presenterade dem såsom
kapten G. och ryttmästaren A....

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:56:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcvinds/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free