Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara underhållande. Ryttmästaren och kaptenen lyssnade
med skyldig artighet och gåfvo äfven, ehuru ej med hälften
det lif som vanligt, sina bidrag till konversationen. Men von
Wallden syntes rent af ohjelpligt handfallen.
En gång i vana med detta sitt käraste nöje eller, rättare
sagdt, hans enda passion, var det honom olidligt, outhärdligt
att qväfva den samma, synnerligast som dertill kom
föreställningen huru olämpligt det vore att följa en hustrus föreskrifter.
Var han ej en man — hade han ej länge nog varit slafl
Hvad skulle hans begge vänner tänka? Hvad skulle Marie
Louise sjelf inbilla sig, om hon såge sitt välde så fort och
lätt stadgadt, alldeles utan motstånd? Jo, tvifvels utan,
ingenting mindre än att, då han bevisade sig vara en nolla,
hon måste bli den siffra, genom hvilken nollan utgjorde en
summa. Men detta hvarken bar eller kunde bära sig.
Hvarje manlig känsla uppreste sig mot så mycken svaghet,
och likväl var det icke lätt att så öppet trotsa Marie Louise,
hvilken i hans egen närvaro, i följd af hans eget medgifvande,
tillsagt betjenten att ej framsätta bordet.
På det hela var von Wallden en temligen passiv natur,
men började hans blod att sjuda, då kom det merendels i
starkare fart än han önskade. En stund stridde han för
att öfvervinna frestelsen — men då frestelsen hette spel,
hade han ännu aldrig öfvervunnit den.
Det var Marie Louise fullkomligt obekant, att största
delen af hans skulder härflutit från denna ruinerande böjelse,
och det var von Wallden sjelf obekant hur många skuldsedlar
han utgifvit efter genomvakade spelnätter. Många trodde
han icke skulle komma i fråga att betalas, många kunde
vänta och många, af betydligt belopp, hade han rent af glömt
bort under den evigt långa friaretiden, då han nödgats
inskränka sig till den lilla stadens öfliga sällskapsspel. Äfven
här hemma, i sitt eget hus, måste han tills vidare låta sig
nöja med en för honom låg poäng, men det var dock spela/re,
med hvilka han spelade: de voro lika feberaktiga, lika
elek-triserade som han sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
