Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af sin omättliga passion, uppsköt han, i trots af hustruns
böner och reskassans beständiga förminskning, dag i/rån dag
uppbrottet från badet.
Det var afton. Jungfrun hade somnat under den långa
väntan på herrskapet, men väcktes hastigt, då hon hörde
röster, sprang upp, tände ljusen på toaletten och sköt upp
dörren.
Marie Louise, som i hast afkastade den lätta kappan,
inkom klädd i en lysande baldrägt. Hennes man följde
henne, ej mera i ungdomens kraft, utan gulblek och affallen,
ett tydligt offer för hemliga orgier. Han kastade sig vårdslöst
i soffan och började gäspa.
På Marie Louises ädla ansigte skönjdes under första
ögonblicket ingen synnerlig förändring, men då toalettens
prydnader försvunno, den ena efter den andra, då de blonda
lockarne skötos tillbaka och doldes under den enkla
spetsmössan, tyckte man sig märka, att de friskaste rosorna voro
häijade, liksom hjertats frid länge varit det. Stolt blickade
likväl ännu denna qvinna omkring sig, ty midt under tusen
frestelser hade hon stått trygg. Icke ens flägten af förtal
hade vidrört hennes rykte. Hon hade lefvat med sinnena,
ej med själen. Hon hade varit rastlös att drifva tiden framåt
för att ej fattas af den. Men bakom glansens bedrägliga
mask låg en isande verklighet.
Sådant hade Marie Louises öde varit. Sådant har
tusende qvinnors öde varit, och sådant skola tusendes blifva.
Ännu var hon skön, och ett uttryck af ljus frid, så
olikt det, som låg på hennes ansigte, då hon inträdde,
glimmade öfver hennes drag, när hon med ljuset i hand smög
sig sakta på tå till den öppna kabinettsdörren. Der
slumrade i ljuf ro ett barn på sin snöhvita bädd; Marie Louise
var mor, egde en varelse att älska och lefva för — och
ändå vågade hon vara olycklig.
Med djup ömhet älskade hon sin något öfver årsgamle
son och egnade honom en stor del af dagens timmar. Likväl
behöfde hon stundom en starkare förströelse, när sorgen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
