Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ändå icke vara. Men fru N. hejdade litet hans yrsel,
i det hon förmanande erinrade: »Tyst, tyst, kom i håg att
förlofningen ännu blir den djupaste hemlighet — glöm icke,
att Marie Louise ej får och ej kan såra både sig sjelf och
den drägt...»
»Ack, jag vet det nog», inföll Wiliam, »och ingen
men-niska skall säga, att jag ej är försigtigheten sjelf... Men nu
måste jag till min fästmö!»
Samma afton vandrade Marie Louise, i skygd af
rådmanskans och sin mors närvaro, arm i arm med Wiliam
genom det nya huset.
Vid detta tillfälle var Wiliam naturligtvis icke på
jorden, och Marie Louise sväfvade så der midt emellan. Hon
såg allt sammans endast i ett otydligt virrvarr, men när de
hunnit till rådmanskans begge »dockskåp», då vaknade hon
till full besinning, till djup och strålande tacksamhet. Dessa
dockskåp innehöllo de vackra och eleganta möbler, hvilka hon
sjelf, medan hon ännu var ogift, inköpt till ett par
favoritrum på Malkolmsnäs. Ack, i denna samma soffa hade hon
så många otaliga gånger suttit och tänkt, tänkt på honom,
som nu satt bredvid henne, tusen gånger tänkt och önskat,
att hon åter varit fattig och i samma förhållanden som de,
hvarunder hon frånsade sig honom! Och nu låg allt detta
långt till baka, pröfningar och stormar hade nått sitt slut:
hon och han voro förenade. Men var det ej en dröm, var
väl så mycken sällhet möjlig på jorden? »O, gud», suckade
hon, »jag begriper icke att man kan öfverlefva sådana
ögonblick som dessa!»
»Sedan jag hört denna bekännelse af dina läppar, min
Marie Louise», sade Wiliam och såg henne djupt in i
ögonen, »har jag ej mer skäl att klaga öfver mina sex
pröf-ningsår: denna stund och alla de, som följa, kunde ej
betalas med mindre.»
»Och allt det du, o Wiliam, gjorde för mig, under
dem^tid! Jag borde kanske aldrig säga dig hur mycket jag
aij^R. . men emellan oss kan ej finnas en hemlighet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
