Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyckeln i den tredje och utdrog den hastigt, utan att likväl
der börja söka.
»Hvad i guds namn, min älskade, är det här?» frågade
han förvånad, sedan han undanlyft den rena serveten, och
vände sig åt dörren mot sin hustru. »Hvad gör du med
de här lumporna?»
Marie Louise vinkade honom till sig, och Wiliam stod
strax vid soffan med en gammal fläckig bombasins-klädning
i ena handen och en gråsvart tunnsliten schalett i den
andra, men härvid blickade han med en outsäglig ömhet på
sin förgudade maka, ty nu började han ana rätta förhållandet.
»Dessa lumpor, såsom du kallar dem, min Wiliam»,
sade hon med innerlig rörelse, »har jag en gång som
nåde-gåfvor fått mig tillsända, då jag, utblottad på allt, återvände
hit. Den dag jag mottog dem, var kanske den mest
förödmjukande i mitt lif. Men till ett minne af den och för
att beständigt ha en så välgörande jemförelse för mina ögon,
har jag gett dessa saker ett rum i samma byrå, der jag
förvarar de grannlåter, du slösar på mig, och om jag någon
gång känner mig frestad af högmod eller stolthet, utdrager
jag genast denna låda, som för mig innehåller mera
vältalighet än alla predikningar. En gång, dyre Wiliam, skall
jag visa dem för min dotter, och jag hoppas, att den moral,
som ligger i dessa gamla klädesplagg, skall bevara henne
från sin mors fel!»
»Gifve gud», sade Wiliam, i det han rörd lindade sina
armar kring Marie Louises lif, »att hon måtte få alla de
dygder, som pryda dig, min älskade, och jag önskar henne
ingen bättre hemgift! O, min Marie Louise, jorden är på
det hela taget för liten för sådana stunder!»
»Hvad — talar du om jorden? smålog hon med ett
uttryck af förtjusande skalkaktighet. »Ser jag ej på dina
ögon, att du är i himlen!»
»Och jag menar att herrskapet är der begge två»,
inföll rådmanskan från tröskeln, »ty här står jag och
skriker mig hes, utan att någon hvarken hör eller svarar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
