Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sanningens Vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
SANNIXUKNS VÄGAR.
skulle hon flytt till nunnorna i ödemarken. Hvad,
Vindsnabb, du vill inte gå vidare. Du vill ovillkorligen
stanna här. Skall jag då klappa på denna port och
fråga. (Går fram till porten och läser inskriften.) Sepolti
vivi. Lefvande begrafna. Så kalla de sig själfva, de
olyckliga, som tagit sin hemvist här. Och ibland
dessa skulle jag finna min Speranza, hoppet, glädjen.
Det måste då vara med våld, som man fört henne
hit. Men om också dessa murar vore fasta som
hälleberget — få vi blott veta säkert att hon är där, så
ska de falla för den store kejsarens hand, som vore
de af papp. (Bultar hårdt pä porten med sin vandringsstaf.
Det dröjer innan någon kommer och öppnar. En dämpad
mystisk sång af kvinnoröster höres inifrån.) Hvilken
vemodig, hjärtslitande sång. De sjunger som de
fördömda måtte sjunga i helvetet! (Bultar på nytt all!
hårdare.) Det är inte möjligt att min Speranza är bland
dem. Men hvad går det dock åt hunden, som icke
viker från stället. Förunderligt! Hittills har han icke
unnat sig någon ro hvarken natt eller dag allt sedan
hennes försvinnande. Alltjämt framåt jagade han,
ängsligt sökande ■— och jag alltjämt i hans spår.
Hvad, trogna Vindsnabb, skulle vi verkligen ha nått
vårt mål. Jag är säker om att ditt hundhjärta klappar
i samma ångestfulla spänning som mitt i denna stund.
(Hunden nosar och vädrar vid porten samt hoppar upp
på Salvator. Porten öppnas långsamt på gnisslande
gångjärn, och en mycket gammal man tittar ut, talar med hes
slamma.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
