Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sanningens Vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA AKTEN.
47
Vera.
Så orolig du blir, blott man nämner henne. Huru
skulle det då vara, om du en gång återsåge henne?
Salvator.
Bra! Fortsätt bara så där. Det är som om du
med flit ville förstöra din egen tjusning.
VERA.
Jag plågar dig — jag vet det — men jag kan
inte annat. Jag vet ju, att jag aldrig skall förmå
att utplåna ur ditt minne, aldrig förmå att ersätta
dig de lyckliga stunder du lefvat med henne.
Salvator.
Om du blott älskade mig verkligt, så skulle alla
dessa tvifvel försvinna af sig själf.
Vera.
Om jag älskade dig! Jag älskar dig så, att hvarje
fiber af min varelse bäfvar vid tanken på att mista
dig. (Kastar sig i hans armar.) Å, du vet inte hur jag
fruktar den ensamhet, som jag känner mig vara
dömd till.
Salvator.
Du dömd till ensamhet! Hvarför tänker du så,
då du vet dig älskad? Hvarför plågar du dig själf
och mig med så många onödiga tvifvel?
Vera.
Sådana som jag bli alltid ensamma, emedan de
ej förmå göra någon lycklig. A, men det är grymt
att vara född till att lefva ensam och ändå ha detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
