Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sanningens Vägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jo SANNINGENS yacaR.
helt — att själfva min tviflande natur hindrar mig
därifrån — att det alltid finns något innerst inom mig
som håller mig tillbaka och som säger: dig själf kan
du aldrig ge. Ingen människa kan någonsin gifva sig
själf till ön annan.
Salvatok.
Det är inte sant — ty jag kan det. Jag ger mig
alltid helt till dig.
Vera.
Å hur du bedrager dig — hur litet kritisk är du
inte, du lyckliga människa? (Lutar sig öfver honom.)
Du ger dig så litet helt till mig, att äfven i de
innerligaste ögonblick står där alltid en annan emellan oss.
Du vet det inte själf, men jag känner det, jag, som
har denna olyckliga dubbelsyn, som kommer mig att
se äfven det dolda, omedvetna lifvet hos mig själf
och andra.
Salvator {skjuter henne ifrån sig,
resande sig).
Tyst! Sådant får man inte säga. Det
omedvetna lifvet bör vara som ett heligt område, som ingen
hand rör vid.
Vera.
Och tänk då hur förfärligt för mig, som är dömd
att ständigt se och höra tala det omedvetna lifvet —
både i mig själf och andra. Tänk, när allt detta
fördolda tar lif och gestalt, så att jag ser dubbelmänniskor
öfver allt, den yttre, medvetna människan som talar
och handlar på ett sätt, den inre, omedvetna på Ht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
