Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trång Horisont - I. Helg- och vårstämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELG- OCH VÅRSTÄMNINGAR. I 3
stundom på vers, nedlade hon hela sitt dolda och
förkväfda själslif. Men det dröjde aldrig länge förr än
den andra parten tröttnade, svaren på Antonias långa
utgjutelser blefvo allt sällsyntare och kortare — och
så var det slut, den andra ägde alltid ett lif, som var
något mer innehållsrikt än hennes, och hade därför ej
hennes lidelsefulla behof att hålla fast.
Utanför staden var det bottenlöst. Flickorna gingo
på dikeskanten med högt upplyftade kjortlar och
balanserade på tåspetsarna. Men när de väl kommo ner
på kanalbanken var det torrt och angenämt. Och så
roligt att se den friska strömningen i vattnet, isarna
lågo och flöto i stora stycken, lösryckta från
stränderna.
Det jublade i Antonia. Öppet vatten! Öppet
vatten! Snart begynner ångbåten! Hon berättade för
Agda, hur roligt det då var att gå på kanalbanken
och se de förbifarande passagerarna, det var en bit
af stora världen, som då gled förbi dem, och Antonia
hade då ofta den känslan att härombord fanns någon,
som hon skulle hållit gränslöst mycket af och som
skulle hållit af henne om de råkats — de råkades
aldrig, men det gjorde ingenting — det var ändå en
så rik känsla, att det fanns så många människor i
världen, som man kunde sympatisera med, om bara
ödet förde en samman med dem.
Det kunde icke Agda förstå. I det hela taget
kunde hon icke förstå, att det var så nödvändigt att
hålla af någon alls. Ninette — hon var så där —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
