Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trång Horisont - VIII. Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMKOMSTEN. 12 1
glatt som blankpoleradt stål, på hvilket intet kunde
fastna, från hvilket allting gled af, som om det
ingenting vore. Häri såg hon sin enda räddning; men
känslighet och ömhet flydde hon som sina värsta
fiender.
Edvard hade gått, så djupt bedröfvad, att, då han
strax därefter vid en vändning af vägen fick se Agda,
som sökte honom, vek han af åt en sidoväg för att
slippa tala vid henne, fast han visste, att detta skulle
fullborda brytningen mellan dem, och fast han älskade
henne. Men tala vid henne, kyssa henne, säga henne
ömma ord i detta ögonblick kunde han icke, om det
så gällt hela hans framtida lycka.
Olga gick ensam med snabba steg upp och ned
mellan träden, uteslutande upptagen af att bekämpa
en kramp i strupen, som hon tyckte ville kväfva
henne. Hon ville ej lösa den i gråt, men ju mer hon
kämpade häremot, ju värre blef krampen, så att del
slutligen bröt fram ett par rosslande ljud ur strupen,
hvilka förskräckte henne själf. Det svartnade för
hennes ögon, en våldsam vånda under bröstet
underrättade henne om, att hon höll på att svimma eller
kväfvas. I detsamma kom den unge grefven, som
sökte henne, och detta hjälpte strax. Inför honom visste
hon, att hon ej skulle bryta ut i gråt. Hon kunde våga
gifva sin stämma lös, och hon ropade gladt: Kom,
arefve Mård! Gif mig er arm! Låt oss gå ned till
kanalbanken och ro ut litet. Jag har lust att ro — lite
motion skulle göra mig godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
