- Project Runeberg -  Efterskörd /
39

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döda komma aldrig tillbaka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

derade över andevärlden. Min slutsats lydde att om
de dödas andar ännu irrade omkring på jorden, hade
de kvar den godhet eller ondska de haft i livet. Om
man antog hypotesen (vilket jag alls inte gjorde),
skulle murarens vålnad vara lika hotfull och elak
som han varit i livet. Men muraren kunde inte spöka,
det höll jag på.

Jag gick några minuter av och an försänkt i dessa
tankar. Så kom jag händelsevis att kasta en blick
åt fören, längs babords sida, och jag spratt till som
en uppskrämd hjort och rusade i blind skräck akterut,
åt kajutan till. Borta var allt mitt ungdomliga
övermod och intellektuella lugn. Jag hade sett ett spöke.
På det svagt belysta ställe, där vi hade stjälpt den
döde överbord, hade jag sett en otydlig, vaggande
skepnad. Den var sex fot lång, spenslig och av så
genomskinlig materia att jag tydligt sett förriggen
genom den.

Jag var slagen av panisk skräck som en skenande
häst. Jag hade upphört att existera som ett jag.
Jag skalv av den instinktiva fasan hos tio tusen
generationer av vidskepliga förfäder, vilka varit rädda för
mörker och det som rör sig i mörkret. Jag var ej
längre jag. Jag var dessa tio tusen förfäder. Jag var
släktet, hela människosläktet i dess vidskepliga
barndom. Jag kom ej till medvetande förr än jag hunnit
halvvägs utför kajuttrappan. Jag hejdade mig och
hakade mig fast vid den branta trappan, halvkvävd,
darrande och yr i huvudet. Aldrig varken förr eller
senare har jag varit så uppskakad. Jag klängde mig
fast vid lejdaren och tänkte mig om. Jag kunde ej
tvivla på mina sinnen. Att jag sett något kunde inte

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:49:54 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efterskord/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free