Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stepanovitsch ? Ar han riktigt rask nu ? Jag liar hört,
att han snart skall resa utrikes?
Marja Petrovna rodnade. »Ja, läkarne skicka
honom till Mentone för att där tillbringa våren. Han
reser i kväll med kurirtåget till Berlin.» sade hon,
och en lätt skugga flög öfver hennes upplifvade,
rörliga ansikte.
Oserof kvarhöll henne icke vidare, ocli efter att
förströdt ha besvarat hans handtryckning, skyndade
hon brådskande framåt Nadeschdinskaja i riktning mot
Nevsky.
Denna dag var af en alldeles särskild betydelse
för henne, på samma gång mycket glad och mycket
sorglig. På aftonen förestod henne ett afsked på några
månader från Alexej Stepanovitsch, och därpå skulle
följa en mycket tråkig tid för henne, det visste hon,
— en rad af långa, ängsliga veckor och månader.
Men till aftonen återstod ännu några glada, lyckliga
timmar, och hon var besluten att till fullo njuta
dem, taga af dem all den lycka, som de kunde gifva
henne, utan att tänka hvarken på den långa
skilsmässan eller någonting sorgligt. »Alltid hinner jag
sörja, det får jag godt om tid till sedan,» sade hon
för sig själf i tankarna, i det hon mödosamt
bekämpade den klenmodiga, nervösa ängslan, som ofrivilligt
sammansnörde hennes hjärta vid tanken på den
förestående skilsmässan. Det gladde henne, att vädret
var så vackert, att solen sken så varmt och klart.
Hon skulle önskat, att allt omkring henne varit ljust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
