Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig var han till och’ med förargad på henne, därför
att hon var så lugn och förståndig. Men småningom,
allt efter som hans krafter återkommo, föreföll honom
utsikten att få skåda södern, denna söder, som han
så ofta föreställt sig i inbillningen, allt mera lockande
och fängslande. Så snart resan en gång var besluten,
gingo förberedelserna raskt undan, för hvarje dag
greps han allt mer och mer af resfeber, och i
närvarande stund gick han redan helt och hållet upp
i längtan efter dc intryck, som förestodo honom.
Aldrig hade han känt sig så föga sentimentalt
stämd, så litet i stånd till några utgjutelser som i
detta ögonblick. Därför var det första intryck, som
Marja Petrovnas tårar gjorde på honom, något
liknande förargelse, ja, förbittring; han måste göra våld
på sig, för att kunna känna deltagande.
»Käraste Mascha, hvad är det åt dig? Gråt inte,
min älskling!» Han bemödade sig att lägga in någon
ömhet i sin röst, men stod tafatt och bortkommen
bredvid henne och strök endast då och då med handen
öfver hennes hoptofvade hår. Men hans ord gjorde
ingen verkan; vidrörandet af hans kära hand upprörde
henne endast ännu mera och beröfvade henne sista
återstoden af själfbehärskning. Hennes tårar flödade
allt ymnigare. Alexej Stepanovitsch, som icke var
mindre nervös än hon, förlorade slutligen tålamodet.
»Mascha, lugna dig då en gång! Det här är
olidligt! utbrast han förbittrad. »Säg då hellre rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
