Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och visa dc andra, hur feg och klenmodig han var.
Om icke blygseln återhållit honom, skulle han med
glädje afstått från den fördömda resan.
På Oserof verkade bullret och bråket i väntsalen
på ett alldeles motsatt sätt — ungefär så som
krutlukten och kanonernas dån verka på en gammal
stridshäst. Han afskydde icke endast Petersburg, där han
var fäst genom sin verksamhet, utan också hela
Ryssland. I sin förtviflade kärlek till allt västerländskt
gick han stundom ända till det absurda och påstod
på fullt allvar, att Ryssland redan till följd af sin natur
icke passade till boningsplats för civiliseradt folk. Det
mest komiska var, att han, som ständigt talade illa om
Ryssland och ryssarne, själf utgjorde den mest typiska
personifikation af ryska dygder och ryska fel. Genom
sitt slarf och oförstånd i allt, som rörde pengar,
lyckades han aldrig skrapa hop tillräckligt af sin lilla
lärarlön för att kunna resa, utan därför tillbragte han
sitt lif i ett tillstånd af kronisk, hopplös afund mot
alla, som reste utrikes. Men då han var ur stånd att
själf få resa, tyckte han åtminstone om att få en
släng med af andras resebestyr. Likt den af Nekrassof
besjungne drinkaren, som, då läkaren förbjuder honom
att dricka, ber att han skall få hålla ett glas godt vin
i handen och lukta på det, så erfor också Oserof en
viss slags njutning af att åse, hur andra reste. Han
följde alltid sina bekanta ner till bangården och hjälpte
dem i deras bestyr. Denna dag erbjöd han sig natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
