Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fragment ur en roman från Rivieran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ouppgjorda räkningar med lifvet flydde långt bort i
•fjärran, — det var, som 0111 en ny tillvaro plötsligt
öppnat sig för henne.
I sitt ifriga beskådande af de utsikter, som
upprullades för henne, märkte hon icke, hur tiden led.
Där var San Remo med sina sluttande steniga
stränder, — San Remo, hvars namn är oupplösligt
förbundet med den döde tyska kejsarens. Där skymtade
Bordighera förbi med sin tandade bergskedja, och så
är man ändtligen i Ventimiglia. En halftimmes
uppehåll. Trängsel och villervalla vid tullstationen, gälla
italienska utrop, blandade med rådbråkad fransk
rot-välska, ombyte af vagnar och konduktörer, en i största
hast tömd kaffekopp vid buffeten, och så ilar tåget
åter fram utmed Medelhafvets strand. Utsikterna
bli allt vackrare och vackrare. Tåget stannar hvar
tionde minut. Vid alla stationer massor af glada, väl
klädda människor. Fullt af engelsmän i pläder med
sin Bacdeker i handen, unga, vackra damer i ljusa,
extravaganta toiletter. Marja Nikolajevna kastar
ofrivilligt en blick på sin päls och skrynkliga klädning,
det förargar henne, att hon icke snyggat upp sig.
Det förefaller henne, som 0111 hon i allas ansikten
skulle läsa samma känsla: njut af lifvet, det är dumt
och löjligt att lida!
»Monte Carlo!» ropar konduktören. Här är
trafiken särskildt liflig. En mängd passagerare stiga ur,
nya komma på. De törres ansikten uttrycka hopp, de
andras förargelse och en viss undrande häpnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
