| 9 |
Till Dilsberg, bort vid Neckar,
vi hade sträfvat opp.
Det var en helgdagsmorgon
om vår’n, med dagg och knopp.
Allt folk, vi mött på vägen,
på gammal vacker sed
oss gaf en vänlig hälsning:
God helg! och så: Guds fred!
Den borg, som trotsat Tilly,
i bitar låg och grus,
grupperad hop med vårgrönt
kring rödgrå sandstenshus:
ett gammalt örnerede,
10
nu bo för sparf vid sparf,
med murgrönsvirkning öfver
hvar springa och hvar skarf.
Strax utom hvälfda porten
till staden en platå
man murat på ett klippsprång
och satt ett räckverk på.
På bänkar där man pustar
och hvilar trötta knän
och ser tillbaks i dalen
ut öfver valnötsträn.
O, hvilken tafla! Nejden
långt bort mot Heidelberg
låg i en guldskirsslöja
af obeskriflig färg.
Och sen hvad jubel! Klockor
11
och lärkor sjöngo hop --
och midt i fröjdesorlet
man hörde gökens rop.
Än ett »Guds fred!» oss mötte:
en bruten, åldrig man,
som knappt vi märkt där sitta,
vemodigt såg oss an
och talte: »Hit vi gamla
i Dilsberg stappla än,
så länge benen bära,
att se vår dal igen --
vår dal, där vi haft möda,
där vi ha lekt som små,
dit aldrig mer vi komma
ur skröplighetens vrå.»
Med handen strök han ögat,
12
målföret var förbi.
Talförare den gången
ej heller blefvo vi. --
I Heidelberg, på kvällen,
man drack i härligt vin
en bägare för Dilsbergs
den taflan ljus och fin!
