| 13 |
Nu ligger och sofver den lilla stad
vid smekande arm, vid Neckar,
på himmelen skrider där upp en rad
af hotande åskmolnsfläckar.
Men tornspiran sträcker sin smäckra topp
mot mulnande rymd och hyssjar:
För Guds skull, ej väcken nu staden opp,
som Neckar i drömmar vyssjar!
Jag märker hur korset så vaksamt står --
hvem skulle väl våga knysta? --
Och molnen de gråta mång’ modig tår,
sen draga de bort så tysta.
14
Nu trygg kan du sofva, min vana stad,
vid smekande arm, vid Neckar,
och vakna i morgon så kry och glad
bland glittrande trän och häckar.
