| 40 |
Göta älf, jag högt beundrar
dina nejders ädla linier,
gamla minnen upp du väcker
om det fjärran land med pinier.
Långsynt öga riktigt fråssar
i det öppna, ljusa, vida
hos den trakt, där dina bukter
tyst och majestätiskt skrida.
Berg violgrå, luftblå toner,
ljusa ängar, mörka vassar,
rökar bort från stora staden
allt åt en artist här passar.
| 41 |
Käckt mot disig bakgrund verka
västkustskutors bruna segel,
pråmar komma som beställda
till effekt, med ljusrödt tegel
och med virke, som i solen
obeskrifligt praktfullt blänker;
på en fläck du molnen speglar,
på en annan duggregn stänker.
Andra bryggor, andra dungar
skjuta, allt som kursen kröker,
ut i breda silfverbandet. --
Skildra mer jag ej försöker,
går långs däcket, undrar öfver
detta kungligt stora tycke,
tills jag varsnar gamla Bohus,
kronan din, ditt rara smycke.
| 42 |
tills i minnet plötsligt vakna
bilder ifrån flydda stunder,
då jag häpen såg din vagga --
Trollhättsfallens jätteunder;
tills jag minns den stolta staden
ut vid hafvets port, till vänster,
som du utan återvändo
bjuder dina vänskapstjänster,
och jag märker fågelnästet
Kongälf, invid borgen bäddadt,
dit all ro med full förtröstan
undan ny tids brus sig räddat.
Ett dock än jag undrar öfver:
att ej sången gett en hägring
gång på gång åt fjärran bygder,
Göta älf, om all din fägring.
