| 43 |
Evart jag skådar, klippor kala,
piskade af vågor vreda;
ångbåtsrökar, slitna segel --
kan för ängslan knappt mig freda.
Sälen skymtar likt en drunknad,
stora måsar ängsligt klaga,
ner i djupet dykarfåglar,
svårt förskräckta, tillflykt taga;
långt ut båkar stå så stela
och förtälja om hur villsamt
är på våg, som stundtals rasar,
stundtals språkar smått och stillsamt.
| 44 |
Under tiden stäfvar ångarn
framåt, pustar tungt och rullar,
tills med ens mitt öga tjusas
utaf sommargröna kullar:
Det är Särö, den smaragden,
fattad fint i rosenstenars
krans af böljors ljusa glitter --
paradiset själft, jag menar!
Hvem har väft så lena ängar,
satt så sammetsmjuka lunder
på en kust, där minsta tufva
annars går i stormen under?
Och hvem leder kaprifolium
uppför bergen här, med fången
fulla utaf blom och dofter,
upp mot sol’n och fågelsången?
| 45 |
Uppför bergen, hvilkas grannar,
obönhörda, grönska tigga,
medan invid deras fötter
stora skepp i spillror ligga. --
I den stämning, som du skänker,
mina frågor lätt besvaras. --
Vackra Särö, länge skall du
i en vänlig hug bevaras:
som man opåräknad lycka
outplånligt minnas plägar,
som man gömmer väl en blomma,
funnen invid öde vägar.
