| 69 |
Din unga apel tycktes
ha anlag som kokett.
Med fjärilar och glitter
hon klädde sin barett.
Skalbaggar -- högst på modet --
de glänste så, lull lull!
Det tar sig ut, kantänka:
smaragdgrönt, mängdt med gull.
Och blommor, skära, hvita,
det var ej ände på.
Helt säkert hon mig märkte
bra nog betänksam stå.
| 70 |
Om ingenting hon låddes,
och sommar’n gick sin gång.
Hon tänkte nog: Den gubben
lär få sin näsa lång. --
En morgon i september
hon framåtlutad stod
med tjugu vackra äpplen
och myste: Var så god!
