| 78 |
Jag stod där med yxan färdig
att ändtligen hugga ned
en urgammal nyponbuske,
att få för hans taggar fred.
Men någonting kom emellan,
den gamle fick kvar där stå.
Jag tänkte ej mer på saken,
och veckorna fingo gå.
När torkan sen backen brände,
den gamle det ensam var,
som, tröstande, vackra rosor
i knippor emot mig bar.
| 79 |
Han hade för djupa rötter,
att bry sig det minsta om,
att icke en härlig regnskur
på veckor och veckor kom.
När skymmande löfven fallit
i hösten, jag såg en dag,
att han i all tysthet skjutit
två rotskott, längre än jag. --
Så var det med gamla tornet,
som nu skall i fred få bli. --
Jag tänker på »gammal kärlek»
sen dess, när jag går förbi.
