| 85 |
Den gamle skalken bäcken
mig spelt ett vackert spratt:
det kom här, sent omsider,
ett ösregn just i natt,
och strax förskräckt jag märkte,
att dammen, som jag gräft
med gruflig möda, proppfull
med sand och ler han haft.
Allt var så grundligt packadt,
rum gafs ej för kritik --
men också har den skälmen
en kolossal praktik.
| 86 |
Med ingeniörstalanger
artistens enar han --
på snirklarna där öfverst
det nogsamt märkte man.
När bort jag gick förargad
och smällde till min dörr,
jag aldrig bäck hört fnissa
så smått försmädligt förr. --
Det är ej första gången,
han ställer till förtret;
men han är oumbärlig --
det är just det han vet.
