| 109 |
Och granen vyssar sakta
den svarta trast på arm,
i moltät en sig håller
den lilla titan varm.
| 110 |
Stor fröjd har nu ej domherrn
utaf sin röda väst,
i vingens dun han stoppat
sitt hufvud nu som bäst.
In i den murkna eken
spillkråkan krupit tätt
och grundar nog på vårdag
och spel på klarinett.
En uggla far och huttrar
och rynkar ögonbryn;
tyst, tankfull tassar räfven
på stigen ner mot byn.
Af himlen syns en springa
liksom af pärlsöm full,
ett stjärnskott drar däröfver
sin sköra tråd af gull.
| 111 |
Och månljus tändt små gnistor
i liten frostig tall.
Det var en kväll i skogen --
och så är visan all.
