| 141 |
En lervas, litet vatten,
var allt, jag bjöd dig på,
förutom att i fönstret
du fick i solen stå.
Ej nog att lena blomstren,
för hvilka jag dig bröt,
du höll i veckor friska
som den där intet tröt.
Hvarenda knopp du öppnat
och gjort mig vårstämdt glad
med sirliga guirlander
af ljusa, blanka blad.
| 142 |
När slutligt, just så tacksam
som det är världens sätt,
jag kom för att dig kasta
i skräpvrån rätt och slätt --
jag såg, att utan misstro,
beräkning eller prut,
du hade långa rötter
i knippor skjutit ut.
Det var som om de gripit
kring mina fingrar fast,
som om du förebrått mig,
hur jag i trohet brast.
En stilla klagan tyckte
jag genom rummet gå --
du mänskohjärtans halfhet
ej hade lärt förstå.
