Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1811 - Den siste Kämpen - Den siste Skalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur djupet tycks manande röster gå.
Han störtar från klippan i djupet brå — —
Säll den, som får vara hos Oden!
Hans växt var kämpalik, men, böjd af åren,
Med långsam gång han öfver heden skred;
Från hjessan fladdrade de hvita håren,
Det sida skägget flöt till gördeln ned.
Han följde ingen väg, han såg ej spåren,
Men framåt oförryckt tog han sin led.
Mot klara himlen stadigt stod hans öga,
Som om sitt mål han sökte i det höga.
»Hvarthän, o vandrare, i nattens timma?»
Han vänder sig ej om vid röstens skall.
Hans steg ej vilsefar i skog och dimma;
En Gud bevarar visst hans fot för fall.
I luften höras milda toner simma,
Som suckande dö bort mot klippans hall.
Så vandrar han med harpan uti händer,
Så har han vandrat genom många länder.
En sällsam gäst från gråa forntids-dagar —
Ej någon visste talet på hans år —
Han går sin stilla gång och icke klagar,
Att han på jorden ingen fristad når,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
