Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1811 - Den siste Skalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att andra tider infört andra lagar,
Att längese’n försvunnit sångens vår.
Hans slägt gått ut. Han sina vänner miste.
Han utaf skalderna är qvar den siste.
I kungaborgen lyste ljusen klara,
Vidt hördes midnatts-festens vilda fröjd;
Kring borden satt de fagra jungfrurs skara
Och mången ungersven, till lekar böjd.
Låt bägarn, fyld till brädd, kring laget fara —
Skrek konungen — jag är i qväll förnöjd.
Men tunga slag på porten störa festen:
Låt upp, sad’ kungen, för den nya gästen.
In trädde skalden. — Dörren knappast rymde
Den gamles majestätiska gestalt.
En okänd fruktan lagets glädje skymde,
Och tyst som grafven blef i salen allt.
Snällt mången mö bakom sin granne rymde,
Af bäfvan månget tignar-hjerta[1] smällt.
Men tyst, en vålnad lik från andra verlden,
Stod gästen der med ögat fäst på värden.
Hvem är du, främling? ändtlig kungen frågar
Och gör ett kors utöfver bägarns rand.
Om jagad upp ur grafvens sköt du tågar,
Vik hän i korsets namn till skuggors land!
Om i ditt bröst än lifvets flamma lågar,
Så tag den gyllne bägarn af min hand. —
Den gamle bägarn tar och drycken tömmer,
Hans öga tänds, han mjödets kraft berömmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
