Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1812 - Bergsmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Som vore dem icke jorden nog stor,
Vår eviga mor.
Jag sitter i berget och ser deruppå;
Der hör jag min moders pulsar gå.
Dess hjerta slår
1 dag som i går,
Som för tusende år,
Medan slägten försvinna som droppar i hafven.
Den modren älskar, han går till dess barm;
Der lär han sig tåla, der hvilar han varm
Som i vaggan eller i grafven.
Hennes förstfödde son min stamfar var;
Han föddes högt upp i norden.
En jätte var han. Hon honom bar
Till att herrska vidt öfver jorden.
Kom så en listig, förslagen stam
Af Asar ur österns guldport fram.
Min fader gick då i berget.
Och jord-söner föllo för solens ätt;
Han utdrefs, den gamla gästen.
De nya, de plöjde, de skipade rätt,
De bygde städer och fästen.
Min fader såg det i bergets sal,
Vred blef han — då ristades berg och dal,
Och menskorna lupo förskräckta.
Då ref han af halsen sitt silfver och gull,
Och kopparen från sitt hjerta;
Af blixtrande stål tog han handen full,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
